Ibland drabbas jag av en lite vemodig känsla. Funderar på allt och inget. Vill göra både det ena och andra men ändå inte. Nu menar jag inget hemskt utan mer vardagliga aktiviteter. Men orkar liksom inte riktigt uppbåda kraft.
Som att ringa en vän eller släkting eller kanske till och med träffa personen ifråga. Men då säger en röst att Nej de vill inte träffa dig för då skulle de ha hört av sig. Du hörde av dig sist och gången innan det. Du bjöd till sist och gången innan det. Och så är det faktiskt med några människor jag gillar. Jag längtar efter dem men de helt tydligt inte efter mig. Komplicerat? Njae. Egentligen inte. Det är fakta. Det är livet men ibland gör det mig ont. Ibland är jag en funderare av värsta sort.
Just nu är det lite av semestern är snart slut ångesten som slagit till ordentligt tror jag. Borde jag inte gjort lite mer utflykter, träffat fler härliga människor, spelat fler golfbanor, hunnit mer här hemma? Det är ju så löjligt. Skärp mig kvinna! Gå ut till din svettiga karl med en kall öl och sitt en stund i solen och njut. Livet är för kort för melankoni. Detta gissel. You can always look from the bright side of life. Den säger att en härlig fredagkväll med god mat, gott vin och mannen i mitt liv står på programmet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar