Semester en månad

Idag är det min allra första riktiga semesterdag. Har verkligen inte hunnit fatta det ännu. Men känslan av lite frihet och lugn har jag nog ändå. Som idag. Inga egentliga måsten (mer än ett joggingpass i spåret) och kanske varva lite fixande med att läsa i min första semesterbok. Härligt!

Sen är det lite andra saker som känns bra. Som att dottern var hemma på besök i omgångar under helgen. Hon jobbar och står i mest varenda dag och till hösten ska hon börja plugga på högskolan och har många års studier framför sig. Jag önskar henne all lycka till med detta och känner att vi måste stötta lite med det vi kan. Kanske betala en och annan kurslitteratur som kommer gå åt under dessa 5 år. Innan Susanna börjar med denna livsresa ska hon med mig och Samuel en vecka till Mallorca. Det kan vi behöva alla tre.

Yngsta sonen har haft en del problem med hälsan som vi inte fått bukt med via vårdcentralen. Har slagits för detta ett tag eftersom bekymren bara ökat. Till sist fick vi en remiss och en kallelse om två månader. Stod på mig och vi fick komma akut och nu äntligen har vi fått rätt hjälp och hoppet att det ska bli bra har ökat. Skönt. Det är jobbigt att vara anhörig. Man vill så gärna sina barns bästa men det kan vara svårt att få till ibland.

Denna vecka blir det lite fix och dagsutflykter till att börja med. Semestern har börjat. Så gott!

Kalas i löparspåret

Som jag skrev om för nåt halvår sedan så skulle jag försöka ta till mig en metod som kallas KALAS. Upphovsmannen är Fredrik Zillén. Kalas står för knän, armar, lutning, avslappning och svanskota. Man måste träna in en av dessa åt gången. Kan man ta till sig Kalas-tekniken så kommer man att kunna springa snabbare, minska belastningen på knän och höfter och dessutom ser det snyggare ut när man springer. Värt att prova med andra ord.

Eftersom jag inte varit så flitig det senaste halvåret när det gäller min löpning så har jag heller inte fått in hela metoden än. De två senaste veckorna har jag ändå fått till 2-3 löppass i veckan så nu tycker jag att det är dags igen. Det jag börjat med är armarna. Försöker tänka på att sträcka på mig, dra ihop skulderbladen, slappna av i axlarna/inte skjuta upp dem mot öronen och att låta armarna pendla i färdriktningen istället för i sidled. Kan man få till det så riktas energin lättare åt rätt håll, framåt. Jag tvingar armarna till detta genom att försöka ha handflatorna uppåt. Det känns lite konstigt men effekten är ändå att jag blir mindre trött och får mindre ont i armar/axlar och mellan skulderbladen som jag normalt sett kan bli/få.

Idag var det därför dags att testa nästa steg i metoden. Svanskotan. På raksträckor försökte jag att tilta fram min svanskota. Lite konstigt och annorlunda kändes det men gav ändå mersmak. Jag kunde känna att bara genom att tänka på armarna och svanskotan så hade jag en mer upprätt riktig löpstil. På raksträckor och när det kändes lagom ansträngande så var det lätt och gav mersmak. Men i backar, framförallt uppförsbackar när orken inte räcker till och benen kändes som betong så var det svårare och jag halkade tillbaka lite i min gamla stil. Men jag ska fortsätta att testa alla stegen. Även om det är lite kämpigt i uppförsbackar hur jag än springer så känns det verkligen kalas att springa.

Klarat veckans mål

Jag har fortsatt med att utföra nån form av motion varje dag denna vecka. Man mår ju så bra av att röra på sig. 

Igår gjorde maken och jag en lite udda aktivitet. Vi gick en slinga på en av våra vandringsleder i kommunen. Vi gick från Kisa till Pinnarp. Ungefär 7 km men vi gick fel i början och gick därför lite längre. På vissa ställen var det nämligen svårt att se markeringarna.

Lite naturhinder i vägen på stigen.

Utsikt mot Kisa

Bernt drar in "färjan" som ska ta oss över till Pinnarp

Färjan/roddbåten utan åror på väg till oss

Det som gjorde vår vandringstur lite extra utmanande var att vi gjorde den i hällande regn och att leden inte var så välskött. På sina ställen så räckte gräs och sly oss ända upp till axlarna. Vi hade vandringskängor eller skor på fötterna och regnkläder på kroppen. Vattnet sipprade mellan tårna ganska fort (borde haft stövlar). Men det var inte förrän mot slutet som vattnet började tränga igenom regnkläderna. En utmaning men en ganska rolig sådan och att vi gjorde den tillsammans. Kanske provar vi en annan slinga snart eller drar till fjällen och vandrar på semestern........

Svårt beslut

Har haft en både trevlig men lite jobbig helg. Det har varit lite strul kring en person som står mig nära. Personen ställer till det för sig i livet och tar inte hand om sig själv på bästa sätt. Tyvärr. Och det gör mig så fruktansvärt ont att stå bredvid och se på. Jag som coachar andra hela dagarna kan inte coacha i det här fallet. Det är ju så det funkar. Man kan inte göra det för någon som man står för nära och som dessutom inte vill.

Just nu har vi tagit en timeout i vår relation. Helt på mitt initiativ och tills personen behandlar sig själv på ett bättre sätt. Det värker i bröstet av kärlek men då inget annat hjälper så hoppas jag att detta kan funka. Tro mig, jag har provat det mesta. Ett modigt och i förlängningen kärleksfullt beslut är fattat.

En gång om dan

Förra veckan satte jag upp som mål att utföra nån motionsform varje dag. Hela 2011 hade jag den målsättningen och lyckades ganska bra. OCH mådde fantastiskt bra! Den senaste tiden har jag haft svårt att få till det och inte haft huvudfokus på att jag ska röra på mig. Det finns där i bakhuvudet men inte det första jag prioriterar. Men nu har jag plockat fram det igen som nr 1.

Och JA, jag lyckades. Antingen promenerade, sprang eller golfade varje dag i förra veckan. Härligt och stärkande för kropp och själ. Om några veckor har jag semester och då ska jag ha fått till det som en vana igen.

Golfpaket Västanå slott

Under den gångna helgen så var vi i Gränna och jag hade bokat in oss för ett golfpaket med en extra greenfee. Hade av en kollega fått rekommendation om detta ställe. Speciellt maten pratade hon om som det bästa hon någonsin ätit. Västanå slott var inte som ett vanligt hotell utan man kände sig lite mer som en gäst på slottet (vi bodde inne i slottet det finns också flyglar). Slottet är från 1500-talet och ägarparet som driver det nu är 9:e generationen. Mycket finns bevarat inne i slottet vad gäller möbler, konst, väggmålningar osv. Ett helt fantastiskt speciellt boende. 

Golfspelet gick så där både under lördagen och söndagen men det gjorde inget. Gränna GK hade en ganska fin bana där hålen mest var som egna rum. Ovan en bild från banan. 

 På söndagsmorgonen så åt vi frukost i denna pampiga sal. 

 Sällskapsrum

 Trappan med fina gamla stolar med originalklädsel.

 Vårt rum hette nog jaktrummet. Det var ett sånt tema.

Vad kan jag säga mer. Jo förstås maten. Motsvarade den mina högt ställda förväntningar? Ja med råge! Först blev vi serverade ett glas mousserande vin som vi intog ute. Sen kom serveringspersonalen och hämtade oss. Berättade lite historia om slottet. Guidade oss in till en liten matsal som ursprungligen hade varit slottets skafferi. I taket fanns stora krokar där de hängde köttet förr.

Menyn presenterades och även vinerna som ingick i vinpaketet. Sen började hela härligheten. En god förrätt. En huvudrätt som var bland det godaste jag upplevt. I min mun pågick nästan som ett kulinariskt samlag. Det var så gott så smaklökarna njöt i stora mått. Ville liksom inte att det skulle ta slut. Kändes som om jag måste hamnat i himmelriket. Efterrätten var också god och välkomponerad.

Vill du uppleva ett annorlunda historiskt boende, äta supergod mat och få en upplevelse utöver det vanliga så  åk dit själva. De har andra paket än golf förstås. Kan varmt rekommenderas!

Fascinerande möten

Ibland slumpar det sig så att man träffar på några intressanta och inspirerande människor. På golfbanan kan man absolut göra det. Delar man intresset för denna sport så är det inte ovanligt att man lär känna varandra till en viss grad ganska fort. Och efteråt skiljs man och träffas kanske aldrig mer. Visst minns man vissa möten och detaljer lite mer medan andra möten snabbt går ur minnet. I helgen träffade vi ett jämnårigt par från Göteborg som var jättetrevliga. Har redan glömt vad de heter men inte hur deras liv varit de senaste åren. Vi träffades lite även under kvällen när vi satt vid borden bredvid varann under middagen. Men det möte som slog alla rekord (och som vi alla fyra gjorde efter middagen) var ändå mötet med detta par.

Ulla och Mats deVerdier.

Helt underbara personer som också normalt sett golfar men inte denna helg. De hade kommit på motorvägen  på väg hem till Halmstad under eftermiddagen efter att ha hälsat på ett par gamla vänner i Norrköping. Fick  för sig helt apropå att stanna en natt på Västanå slott. De spelade flera 18-hålsrundor i veckan, var så pigga och vitala, hade bättre minne än oss, deltog i trevliga aktiviteter som pigga 25-åringar, åkte på resor till nya ställen som de ännu inte hunnit med. Satte hela tiden upp nya mål med livet. De var fortfarande jättekära i varandra och jag undrade lite försynt hur länge de varit gifta. I 63 år svarade de då.  Hur klarar man att vara tillsammans så länge? frågade jag då. Man måste se till att ha roligt, svarade de. De var båda 87 år och hävdade att det var golfen som var en stor bidragande faktor till att de var så pigga ännu. Så fantastiskt underbara människor och vilket inspirerande möte. Ett möte jag sent kommer att glömma, förhoppningsvis aldrig. Jag ska se till att ha roligt tillsammans med min man och jag ska spela golf så länge jag bara kan. Tack Ulla och Mats för ett trevligt samtal.