Haft en del motigheter och möjligheter under veckan, både personligen och som anhörig. Ja även ett anhörigproffs är ju anhörig själv. Har trots allt hållit huvudet högt och kämpaglöden varm. Men nånstans tog den slut idag. Vet inte var men kanske varför. Har tyvärr inte tid att ta hand om mig som jag borde just nu. Ett för högt tempo plus för mycket som tar mer energi än jag får igen = kraftlös mittilivetkvinna . Det är nu jag skulle säga
Hjälp mig! Men starka envisa jag vill hjälpa alla andra först.
Kommande veckor är lika fullspäckade. Måste planera in lite egentid där jag får tid att landa. Med det menar jag inte att jag måste vara själv men där jag känner att jag får göra precis det som faller mig in. Kanske gå en härlig höstpromenad med löven prasslande under höstkängorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar