Hela dagarna arbetar jag med att försöka ge stöd till de som drabbats av sjukdomar. Numera är det ju de anhöriga till de som är sjuka jag arbetar med. Ett viktigt arbete eftersom det inte bara är den sjuke som drabbas utan oftast en hel familj och andra runt omkring den som fått t ex stroke, demens, cancer, parkinson, psykisk sjukdom bara för att nämna några.
Ibland kan nån undra om det inte är jobbigt att få ta del av så många jobbiga öden. Ibland kan jag känna att det är svårt att räcka till som anhörigkonsulent. Men oftast älskar jag mitt jobb på gott och ont. För om jag kan göra nåt, om så bara nåt litet, som gör att situationen känns lättare för någon som drabbats av en svår, ganska ofta dödlig, sjukdom så har jag gjort en viktig insats. Ingen väljer att bli drabbad men man kan till viss del välja hur man tacklar det. Kan jag bidra med stöd som gör skillnad i livet när det är som jobbigast då är mitt arbete meningsfullt.
Just nu finns det sjukdomar både allvarliga och mindre allvarliga i min egen krets av familj och vänner. Jag går in i rollen som en typisk anhörig. Kan jag göra nåt för min närstående så gör jag gärna det för det känns bra att göra nåt praktiskt istället för att oroa sig. Men sen kommer bakslaget. Just det jag skulle ju inte glömma bort att ta hand om mig själv lite också! Lätt att råda andra men glömma bort att ge sig själv råd mellan varven.
Det var allt från Anhörigkonsulenten idag. Kom ihåg att:
Ta hand om er själva och era kära därute.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar