I söndags vann jag alltså damklassen i Sandströms tävlingen. Detta gjorde jag med säsongens sämsta resultat i alla tävlingar som jag deltagit i och det är många enskilda ronder jag gjort. Var förstås inte nöjd med mitt spel och mitt resultat. Att jag skulle vinna fanns inte i min vildaste fantasi. Jag var i totalt chocktillstånd när mitt namn ropades upp av prisutdelaren. Jag trodde på fullaste allvar att det måste skett ett missförstånd. Frågade om det var sant och reste mig skamfyllt upp.
För att förstå min skam och mitt synsätt så måste ni förstå min referensram. Min måttstock finns så som herrarna spelar. En som vinner en herrklass har oftast under eller långt under sitt handikapp. Man blir sporrad av tävlingen och gör ett bra resultat som gör att man sänker sitt handikapp. En extra tävlingsnerv sätter in. Man kämpar och segraren är bäst bland de bästa och ska hyllas. Jag har denna säsong bara spelat med herrar och i herrklasser. Hade jag haft det resultat som jag hade i söndags så hade jag funnits på en 14:e plats i nån av herrklasserna. I damklassen så räckte det till seger!
Jag reste mig upp och gick fram och tog emot mina priser. Höll ett chockartat tal direkt ärligt från hjärtat och utan censur. Var ju inte förberedd för fem öre. Det fanns inte med på kartan att man kunde vinna på ett så dåligt resultat. Sa nåt om att jag verkligen spelat uruselt och att de i min boll kunde garantera det. Tackade herrarna i min boll för att de stått ut med mig. Gav en skämtsam känga till den som satt flaggorna (min make). Tackade alla och framförallt Sandströms modehus. Gick sen och satte mig darrig och chockad och fattade verkligen ingen ting.
Har efteråt fått veta och förstår att mitt chockade tal sårade en del. Det lät helt enkelt inte bra (fast jag menade varenda ord). Om jag spelat uruselt hur har inte de andra damerna spelat? Min mening var verkligen inte att såra nån. Eller göra nån upprörd. Jag pratade bara om min egen prestation som för dagen inte var lysande. Att jag vann gjorde liksom ingen skillnad. Mitt spel var inte bra. Vilken herre som helst som jag spelar med hade nog känt samma sak. Men nu spelade jag ju inte i herrklassen....... Jag skulle hållit masken och truten och allt möjligt annat.
Jag har upptäckt att som dam får man inte erkänna att man är en vinnarskalle. Inte få utbrott på banan. Inte få samma reaktioner som en man. På en karl är det manligt att vilja vinna och charmigt när man blir arg på sig själv när man gör ett dåligt slag. Tävling är manligt. Att vilja vinna som kvinna och att reagera med känslor i stridens hetta är inget man får göra medans det är enda gången som en man får göra det.
Jag har kanske lite för många manliga sidor ibland. Tyvärr är jag kvinna i andra sammanhang och är ledsen att jag gjort andra ledsna. Män och många tuffa moderna kvinnor hade nog bara ryckt på axlarna åt folks reaktioner på mitt tal. Problemet ligger egentligen inte hos mig utan hos andra. Det inser jag ju själv men det är tråkigt det som skedde.
Gjort är gjort! Känner ingen glädje över min vinst just nu. Jag är i alla fall stolt över att jag aldrig gav upp under rundan. Jag kämpade på trots enorm motgång. Det är ju en vinst i sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar