Som jag saknat detta!

I lördags morse väckte mannen mig med orden: "Vi ses ute om 5 minuter!" Han tog initiativ till en promenad och jag blev förvånad och jätteglad. Hur skönt som helst. Det var då jag insåg att jag egentligen inte kan leva utan att röra på mig och helst ute i friska luften. Sen dess har jag gått många km. Vissa dagar har jag gått både morgon och kväll. Andra bara en runda. Men km blir det. Och det har jag dessutom i bevis  på mobilen eftersom jag äntligen fått igång min RunKeeper. Jag i alla fall gått minst 40 km på 6 dagar.

Och nu ska vi gå ut och gå med goda vänner. Som ett fredagskvällsnöje. Så då blir det mer km. Men det är inte det viktigaste. Det är den goda hälsoeffekt som uppstår när jag får röra på mig. Att dessutom göra det tillsammans och få tid till att samtala gör ju inte saken sämre. Nej nu har jag inte tid. Måste rusa. Vännerna väntar.

Skolkar

Det händer mycket just nu. Om inte annat så uppe i mitt huvud. Går bland annat en utbildning som rör om en del bland tankeverksamheten. Har också rätt mycket inbokat i mina huvudsakliga uppgifter på jobbet. Och på fritiden står det inte heller still precis. Det är roliga och bra saker det mesta men ändå blir det för mycket.

Denna vecka har jag inte varit hemma och landat en enda kväll och idag skulle jag gå till min kära kör på övning. MEN jag insåg att det inte var läge. Egentligen hatar jag att behöva välja bort. Vet dock att det är nödvändigt. Känner en mental trötthet och att jag behöver vara hemma och komma ikapp mig själv lite. Inte helt piggelin. Så jag skolkar (fast jag har meddelat ledaren). Ska hoppa in i bastun och ta hand om mig själv istället. Ute har det snöat och haglat. Kylan är på riktigt intågande så en varm bastu är nog precis det jag behöver.

Lite grå och grubblande

Idag har varit en grå, regnig, ruskig och nedstämd dag. Mörkret och det tråkiga höstvädret har liksom krupit sig in till mig och jag känner mig ungefär likadan på insidan. Det känns lite tungt och trist liksom. Inget jag helt kan ta på men lite sorgsen och nedstämd. Samtidigt som jag känner glädjen och allt det fantastiska som finns runt omkring mig. I små saker. I lite större. Och även om det känns lite tungt vissa steg jag tar på min livsväg så väntar lite ljus bakom de mörkare molnen. Jag grubblar mycket just nu. Jag står ganska stadig fastän vägen rämnar lite här och där. Det finns trots allt lite räcken och broar som håller mig på vägen. Framtiden finns där på ett eller annat vis. Jag håller fast vid mitt mantra:

Att våga är att förlora fotfästet för en sekund.

Att inte våga är att förlora sig själv. 

Veckans höjdpunkt

En vecka med full rulle på jobbet och hemma. Men det har varit roliga och bra saker så då ger det mycket energi även om det tar en del också. I fredags var vi bortbjudna till gamla goa vänner som vi känt sen vi var riktigt unga. Vi satt och åt god mat, drack smakfulla starka drycker men framför allt satt vi länge länge och bara pratade. Så där som man bara kan göra med ett par gamla fina vänner. I lördags var jag i Linköping på gospelworkshop med min härliga kör. Idag har jag haft en hemmalandardag som nu avslutas med en filmkväll. En fin vecka!

Klart höjdpunkten var när jag fick träffa och gosa med idag 4 veckor gamla Ellie.