Idag har varit en grå, regnig, ruskig och nedstämd dag. Mörkret och det tråkiga höstvädret har liksom krupit sig in till mig och jag känner mig ungefär likadan på insidan. Det känns lite tungt och trist liksom. Inget jag helt kan ta på men lite sorgsen och nedstämd. Samtidigt som jag känner glädjen och allt det fantastiska som finns runt omkring mig. I små saker. I lite större. Och även om det känns lite tungt vissa steg jag tar på min livsväg så väntar lite ljus bakom de mörkare molnen. Jag grubblar mycket just nu. Jag står ganska stadig fastän vägen rämnar lite här och där. Det finns trots allt lite räcken och broar som håller mig på vägen. Framtiden finns där på ett eller annat vis. Jag håller fast vid mitt mantra:
Att våga är att förlora fotfästet för en sekund.
Att inte våga är att förlora sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar