Ni som inte pendlar med tåg eller buss kanske inte riktigt kan förstå eller komma ihåg hur det är. Hade själv nästan förträngt vissa saker när jag började pendla med buss igen för så där 10 år sen. Men att åka kollektivt har sina nackdelar. Som att bussen inte väntar. Eller att värmen på bussen gått sönder mitt i smällkalla vintern. Eller att aircondition inte är standard på alla bussar i högsommarvärmen. Sittplatsen på bussen är också ofta trång och många gånger obekväm men att få en kan vara dagens största vinst. För mig har det hänt att jag haft ståplast från Linköping till Rimforsa, dvs minst 4 mil eller nästan en timmes stående efter en lång och tröttsam arbets-/pluggdag. Då fick jag lära mig att ha vassa armbågar för det har alla andra, i synnerhet ungdomar. Det gäller att hålla sig framme om man ska få en plats. Ibland överlät jag den till en stackars tant som givetvis inte haft armbågarna framme.
Vad gäller tåg så är det ett kapitel i sig. Alla inställda turer. Ersättningsbussar. Förseningar. Kyla. Värme. Droppande konstiga vätskor som väller ut ur taket. Lövhalka. Ja det finns hur mycket som helst. Jag har nämnt det förut. Ett annat fenomen är att alla/de flesta som vill på ett tåg glömmer bort att det finns massor av människor som också vill av. Det innebär att ett folkhav står och blockerar utgången. Så blev det för mig idag. Jag var först ut ur min kupé. Där stod c:a 20 personer och inte den minsta utväg eller gång för mig att kunna komma ut. Ingen gav vika. Bakom mig kom fler som skulle av. Jag härsknade till ordentligt inombords. Tänkte som jag aldrig gjort förut. Bröstade upp mig med ilskan och stack ut mina vassa armbågar och gick rakt ut i folkhavet. Kände hur det dunkade i armarna av alla jag träffade på vägen men flyttade sig gjorde de och fram kom jag. De som kom efter märkte inget eftersom jag hade banat väg för oss alla. Livet som pendlare ger en nya erfarenheter varje dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar