Lövprassel under kängans steg.
Mörkret gör mig tung och seg.
Ögon som har svårt att vakna.
Fötter som sällan är nakna.
Frostnätter och soliga fina dagar.
Regnrusk och blåst och jag klagar.
Försöker se det fina och vackra.
Det finns där och jag vill tacka.
Jag rycker upp mig och tar nya tag.
Mörkret är ju inte evigt, inte heller jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar