Studiecirkel för anhöriga till dementa

Jag har under hösten 2011 startat upp en studiecirkel för anhöriga till personer med demenssjukdom. Det handlar lite grann om att våga kasta sig ut och prova nya grepp. I mitt uppdrag som anhörigkonsulent ingår att utveckla olika former av anhörigstöd. När jag i diverse sammahang mötte anhöriga till personer som har en demenssjukdom slog det mig ofta att de saknade kunskap, verktyg och forum att bearbeta sin egen sorg osv. Jag valde därför att prova det här med studiecirkel. Jag har sen tidigare vanliga anhöriggrupper men detta var ytterligare en nivå på gruppmöten med andra människor som befinner sig i en liknande situation.

Vi har träffats vid 5 tillfällen under hösten med ungefär en månads mellanrum. Varje träff har pågått under 2,5 timme, inklusive fikarast. Många gånger drog tiden iväg ännu längre för att deltagarna ville det själva. En oerhörd sammanhållning har uppstått i gruppen. Gruppen har bestått av 8 deltagare. Jag har varit cirkelledare och ibland har vi haft någon utifrån som gästföreläsare. Vid första tillfället fick deltagarna berätta om vilka förväntningar de hade på studiecirkeln och sen har det varit min uppgift att försöka få till så att dessa kunde uppfyllas. Vanligast var att de flesta ville lära sig mer om hur de skulle bemöta sina närstående samt träffa andra anhöriga och utbyta erfarenheter.

Förra veckan hade vi avslutning men alla ville fortsätta under våren 2012 i samma grupp. De fick både muntligen och anonymt skriftligen utvärdera studiecirkeln. De fick bland annat tre skalfrågor från 0-10. Studiecirkeln fick oerhört höga poäng och de gav uttryck för att den gjort stor skilland i deras liv. I januari har jag klart med 8 nya anhöriga till personer med demenssjukdom som ska börja i en ny studiecirkel och fler står på kö. Behovet verkar stort.

Jag är så glad för att jag vågade!

Mitt favoritcitat:

Att våga är att förlora fotfästet för en sekund. Att inte våga är att förlora sig själv. (Kirkegaard)