Det finns trots allt saker jag ångrar. Och det är t ex att jag pussade en killkompis när jag var i tonåren. Min enda puss med den här killen. Idag är han en vuxen man som jag möter på samhället och andra ställen mellan varven. Tror inte att han kommer ihåg detta. Men han varnade mig faktiskt innan pussen. Om jag minns rätt så gjorde han det. Han sa att han hade ett munsår. Trots detta pussades vi i en liten oförarglig "påfyllanpuss", inte ens i närheten av någon kyss eller så. Inget mer spännande i det hela men några dagar senare fick jag mitt första munsår som ett brev på posten. Munsåret gjorde att min läpp såg mer missbildad ut än Quasimodos rygg. Inte någon rolig upplevelse i min tonårsvärld precis. I-landsproblem kan tyckas men nån gång per år eller varannat år får jag ett sådant där gigantiskt, enormt, oerhört, kolossalt, mycket stort och fruktansvärt hemskt munsår. Då kan jag undra om pussen var värt allt det här? Idag har jag fått just en sån där påminnelse från min ungdom igen. Den smärtar och växer för varje sekund. HJÄLP! Oftast kommer det som mest olämpligt som när man ska ta något viktigt foto eller man ska knyta några nya viktiga kontakter på jobbet eller privat. Denna vecka ska jag hålla föredrag. Just en snygg representant för vår enhet på jobbet. Ska smörja in salva och gå och sova på saken. Men först ska jag borsta tänderna. Om jag nu kan komma åt munnen med tandborsten för den stora knölen som är i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar