Hemkommen från flera timmars körsång tillsammans med Py Bäckman i Kisa kyrka och förstås samklangen tillsammans med alla andra 60-70 körsångare. Svårt att säga för den som står mitt i det, men jag tror att vi bitvis lät himmelskt. Publiken i den fullsatta kyrkan verkade tycka så och den härliga och söta prästen Magnus. Py glänste själv i flera låtar då vi snällt fick sitta ned med följden att vissa kroppsdelar domnade bort (vi satt mao inte på några sköna stolar). Som tur var så var det inte stämbanden. För de funkade riktigt bra och i vissa låtar så fylldes åtminstone jag av en inre frid. Jag vet inte vad det är med en kyrka men jag känner mig så stämningsfull därinne. Kanske har det med alla traditioner att göra. Kanske är det alla ljus, atmosfären, eller akustiken. Jag är inte ens särskillt troende men när jag står där eller sitter så känner jag ofta hopp, tacksamhet och kärlek. För jag tror på budskapet att vi ska behandla vår nästa så som vi själva vill bli behandlade. Inte helt och hållet förstås för vi har olika behov och längtar efter olika saker. Men på det stora hela. Behandla dina medmänniskor med vördnad och kärlek. För innerst inne är det vad vi alla vill ha. Peace and love. Fylld av känslan av hopp och frid ska jag nu runda av denna vecka. Ska gå och krama min stora kärlek och viska i hans öra att jag är tacksam för det vi har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar