Att mötas och skiljas

Idag är min sista dag på nuvarande jobbet. På måndag går jag vidare till min nya utmaning som Anhörigkonsulent. Jag ser fram emot nya jobbet och att äntligen få ta tag i allt som väntar. Men ändå. Det är jobbigt att skiljas från människor jag tycker om. Att inte få vara en del av en grupp jag tillhört i drygt två år. Att inte få gå iväg på team med Inger och inte få höra om lammen hemma hos Evelina. Att inte få höra Monicas och Evalenas skratt. Att inte få möta det varma leendet hos Mikaela, inte den busiga blicken hos Ulrika, inte få se den snygga outfiten hos Eva och inte få prata några ord med Kent. Och energiknippet Pernilla som nu kommer tillbaka från sin barnledighet och Emma som gått hem för att föda sitt andra barn. Jag kommer att sakna dessa underbara människor.

Jag vet att det är en del av livet. Eftersom jag varit på ganska många olika arbetsplaster de senaste 8 åren så borde jag ju vara van liksom kan man ju tycka. Lika roligt som det är att träffa nya människor, lika jobbigt är det att skiljas från dem. Man säger liksom att: "Vi hörs eller syns"! Klart vi ska hålla kontakten. Ibland kanske man faktiskt också gör det men många gånger rinner det liksom ut i sanden. Det är så livet funkar. Men denna arbetsgrupp kommer jag inte tappa helt det vet jag. Eftersom jag blir kvar i Vimmerby kommun och arbetar så finns de på nära håll. Men om några timmar lämnar jag in nyckeln och då jobbar jag inte längre på Vimmerbys bästa Rehabenhet.

Tack för åren tillsammans med er!