Idag åkte jobbarkompisarna iväg på utvecklingsdagar utan mig. Vi har genom åren med jämna mellanrum åkt iväg på teambuilding samt individuell utveckling. Har varit en viktig resa vi gjort tillsammans och vi har nått långt. Ibland glömmer vi förstås precis som alla andra det vi lärt oss. Men allt som oftast dyker minnen och lärdomar upp i vardagen som är till stor nytta. Som med all utveckling så är det inte bara roligt och lärorikt. Det är också arbetsamt men svetsar samman en grupp på ett otroligt sätt. Idag när jag vinkade adjö till kollegorna kunde jag känna en sorg bränna till inom mig. Jag vet med hjärnan så väl hur det är. Snart ska vi skiljas och gå åt olika håll. De måste få fortsätta sin resa utan mig och jag önskar dem naturligtvis all lycka till på färden. Dock kändes det i hjärtat. Som om min familj åkte utan mig. Har inte riktigt förstått att jag bara har några veckor kvar tillsammans med mitt härliga rehabgäng.
Kanske bra att jag idag fick träna på att vara ensam. I mitt nya jobb som anhörigkonsulent kommer jag inte ha några arbetskamrater. Om 17 arbestdagar är jag där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar