Min vän har dött i förtid och igår var hans begravning. Det var inte helt självklart att jag skulle gå. Känslomässigt var Kjell en person som stod mig nära även om vi egentligen inte umgicks så mycket. Inte ingår jag i ett speciellt sammanhang runt omkring honom heller. Ja ni vet, grannarna, jobbarkompisarna, teatergänget, släkten, närmaste vännerna, komikervännerna osv.
Han har funnits där för mig och alltid hejat på mig på olika sätt medan jag på mitt vis har gjort det för honom. Och det gör mig så satans ont att han inte finns längre. För mig var det viktigt att, när det nu var en öppen och välkommen för alla begravning, gå dit och ta farväl även om det kändes lite jobbigt att gå själv. Jag var långt ifrån ensam. Många var hans vänner och många kom själva även om de flesta kom i grupp.
Kjell fick en fin och värdig begravning. Alla vi som var där i den stunden var förenade i den sorg som han lämnar efter sig. Det kändes självklart när jag väl var där att det var den enda plats jag just då skulle vara på. I avskedet och tacksamhetens stund efter en älskad vän och stor medmänniska. Farväl Kjell och tack för allt! Nu måste vi som lever gå vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar