Två gånger om året så anordnar jag fest för anhöriga och andra frivilligarbetare. En fest till deras ära. En fest som ska ge tillbaka lite av allt arbete de lägger ned av kärlek, empati och medmänskligt ansvar gentemot en annan människa. Till festen får de också ta med den person de finns för om de vill och kan.
En stor och viktig uppgift för mig. Jag vill förmedla en känsla under dessa fester och i år tror jag att jag lyckades ganska bra. Det är viktigt att festen förmedlar glädje och gemenskap men på en lagom nivå. Inte för glättigt. Inte för djupt. Men lagom mitt emellan. En svår balansgång.
I tisdags hade jag denna fest i Folkets Park i Vimmerby och till min hjälp hade jag några snälla damer som fixade med disken och plockade fram maten allteftersom det tog slut på buffébordet. Jag hade också anlitat Alve Gustavsson från Kisa som underhållare mellan mat och kaffe. Han förmedlade också en lagom nivå på musiken med sitt dragspel och sin sång. Det är viktigt det där. Hur viktigt kanske är svårt att förstå? Men ju mer jag jobbar med sånt här så har jag förstått det. Det är liksom inte läge att spela "Låt de sista ljuva åren, bli de bästa i ditt liv" eller "Man ska leva för varandra" eller "Vi ska gå hand i hand genom livet du och jag". Bättre då med mer allmängiltiga låtar om sommaren eller möjligtvis nån Lasse Berghagen t ex "Sträck ut din hand".
Hur det än är så är det skönt att festen är över för denna gång. Jag har så många uppgifter denna dag och så många saker som ska klaffa. Mitt jobb som anhörigkonsulent ger mig många spännande utmaningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar