Numera försöker jag att vara en ganska positiv och optimistisk person. Annat var det förr. Jag ställde in mig på det värsta tänkbara. Jämfört med det så blev saker och händelser ändå något positivt i slutändan. För så illa blev inte det förväntade resultatet utan oftast blev det mycket bättre och då blev jag glad. Så en pessimist kan faktiskt ändå bli en optimist nånstans på vägen.
Min mamma brukar kalla min pappa för pessimist. Själv säger han att han är en realist. Kanske är det just detta som är hemligheten i allt detta. Att ha realistiska förväntningar på saker i livet. Att våga tro att man klarar en del saker men inte vad som helst. Och att vara glad och nöjd över allt man klarar istället för att gå och sörja att man inte blev en superstjärna som Michael Jackson. Att sätta upp lagom höga förväntningar på livet.
Idag var jag inne i mina gamla banor igen och tänkte negativa tankar om VEOLIA. Jag var inställd på att tåget hem skulle vara försenat eftersom det varit det varje dag den senaste veckan. Kustpilen kom dock in på spåret precis på rätt klockslag. Jag kände mig lycklig, nästan som om jag hade fått en oväntad fin present. Inget jag hade räknat med. Lycklig satte jag mig ned och slumrade till en stund innan jag anlände till metropolen Kisa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar