Idag har jag varit inne i dimman igen. Vaknat med smärta och haft med den som en efterhängsen vän som inte fattar att jag inte alls ville umgås idag. Inte imorrn heller för den delen och helst inte på ett bra tag eller möjligtvis lite grann nångång för gamla goda tiders skull. Har förstås varit på jobbet ändå och gjort det jag kunnat med denna jobbiga kamrat i släptåg. Känns som om mina arbetskamrater har varit förstående när jag tappat ord (kan hända att några läst min blogg om vanliga symtom när denna "vän" hälsar på). Tack hur eller hur när ni får fylla i luckorna och det gör ni så bra! Annars är det min beskrivning av ordet som jag fixar bra. Ja du vet en sån där gul sak, med skal, som man kan äta, en frukt. Ja du menar banan! Ja just det. Vad långt ett samtal kan bli när man måste använda en hel mening för ett ord. Kanske överdriver jag lite men bara lite.
Efter att ha firat min kära pappa på hans födelsedag (han har på sin 74 årsdag fått sin första mobiltelefon av min mor) så har jag tillbringat kvällen med sång och glädje. Första sångövningen av tre inför ett körprojekt med Py Bäckmans låtar. Vi var en jättekör på omkring 70 personer. Ledaren heter Helene Rydberg och är kantor i Kinda. En jättebra körledare som spred entusiasm och glädje omkring sig. Jag njöt av kvällen. Kompisen som hängt efter mig hela dagen fick stå tillbaka. Det var flera månader sist som jag sjöng nu och timmarna i Församlingsgården var närmast en helig stund för mig. Kunde inte stå emot att ge spontana kommentarer när något gjorde mig lycklig eller att helt plötsligt utföra några gospelmoves när rytmen gick in i blodet. Märkte att man kanske bör lägga band på sin spontanitet en sån här första kväll med nya människor. Andra personer stod mer still och blev konstigt tysta när jag t ex applåderade och skrek: Yes vad kul med så många herrar. Känner mig upprymd och märkligt avslappnad trots dimsyn och knakningar i nacken. Tack Py för dina fina sånger. Tack Helen för att du drar igång såna här projekt i lilla Kinda. Jag vill känna att jag lever all den tid jag har, ska jag leva som jag vill. Jag vill känna att jag lever, veta att jag räcker till. Så sant!
Låter härligt... kunde lika gärna ha varit jag, som hojtade av glädje! En kompis till mig skulle höra av sig, när övningarna började, för jag hade velat vara med jag också. Men han gjorde inte det, det är jag lite ledsen över.
SvaraRaderaMen, men... det är ju en mening med allt, sägs det ju.