Idag har jag använt en kär gammal vän igen. I mitt jobb som anhörigkonsulent har jag ofta stödsamtal med anhöriga. Antingen via telefonen som är ett viktigt verktyg eller genom inbokat samtal i min lokal. Någon gång ibland sker det också i den anhöriges hem. Jag jobbar stödjande och coachande. Behovet av detta anhörigstöd ökar. Många är de anhöriga som har behov av att ha någon utomstående att prata med. Som lyssnar och bekräftar. Som kan komma med råd. Som ser just mig som anhörig i den situation jag befinner mig i. Som ibland kan ge mig som anhörig ett annat perspektiv eller som ibland kan fungera som bollplank.
När det gäller samtal är jag till viss del utbildad i lösningsfokuserad terapi. Mitt synsätt grundar sig därför en del i det vid mina samtal med anhöriga. I alla fall för de anhöriga som kanske har behov av att förändra en del i sin situation för att själva kunna må bättre. Då kan lösningsfokus absolut fungera och idag har jag använt mig av en del av de verktyg som används vid denna metod.
Även om det var ett tag sen jag så fulländat använde dessa frågor så satt de där. De bara kom till mig helt naturligt och samtalet var bra innan men blev ännu bättre genom att ställa skalfrågor och undantagsfrågor. Mirakelfrågan ställde jag aldrig. Vågade inte riktigt. Lite ringrostig som jag ändå är. Måste nog bli lite mer van i kläderna. Men känslan att som terapeut ha och använda de verktyg som lösningsfokus erbjuder är en go känsla. Som att hitta en kär gammal användbar kofta jag hade glömt bort att jag har. Kanske behöver jag damma av den lite men nu när jag hittat den igen kommer jag absolut krypa in i den lite oftare. Den kanske inte passar alla dagar men när den gör det, då ska jag se till att den hänger framme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar