Fy attan vad det tar på de redan nedsatta krafterna att vara i konflikt med tonåringen. Att sätta gränser och få argumentera sig totalslut. Visst var det jobbigt att stå på sig kring vissa regler när man hade små barn också men ju större de blir ju mer måste de få vara med och bestämma kring reglerna. Och när våra åsikter går isär med ett avgrundsdjup av oförståelse flytande emellan våra ståndpunkter då är det lätt att känna att jag ger upp. Jag orkar inte.
Men jag måste orka. Det är ju min roll att vara den där jobbiga morsan som sätter gränser. Någon gång i framtiden hoppas jag att du tackar mig för att jag gjorde det eller åtminstone kan ha en förståelse för varför jag gör det. Det är min förbaskade skyldighet att ibland sätta upp obekväma regler. Det ingår i föräldrapaketet och det ingår i kärleken jag känner för dig. Ibland gör dock kärlek ont och det är väl så att visst gör det ont när knoppar brister.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar