Tågresor och rodnande kinder

Ovan: När jag var så här liten kanske jag var gullig men nu?

Idag har jag fått en helt oväntad komplimang av en för mig helt okänd kvinna. Jag var inne på en dagverksamhet för dementa och mekade med en kvinnas rullstol. Runt omkring mig satt ett gäng damer och några herrar. Alla tittade med stort intresse på det jag gjorde. Min finmotorik har aldrig varit den bästa och med 10 par ögon blev skruvandet inte lättare men jag jobbade på med ett leende på läpparna för alla damerna var så gulliga. Rätt var det var flög en av kvinnorna upp. Hon var relativt ung och pigg. Kvinnan kom fram till mig där jag låg på knä och skruvade. Hon sa: Du får inte tycka att jag är påflugen, men jag måste få säga att du är så vacker, du är jättegullig! Jag blev så häpen och rörd. Mina kinder blossade röda och varma. Jag svarade: Tack, jag är inte van vid att få höra det så nu blev jag förvånad. Men tack så jättemycket! Alla de söta damerna skrattade där de satt i soffan. Mekandet gick så där men tillsist hade jag avslutat det jag kom för och vid det laget tittade inte kvinnan längre på mig. Hon och de andra hade kanske t o m glömt det som hänt fem minuter tidigare. Men JAG har känt glädje av det där ögonblicket resten av dagen. Är som sagt inte van vid komplimanger och kan har svårt att ta emot en när jag får en. Men den här kvinnan var så äkta i just den stunden. Ungefär som ett litet barn som säger precis det den tycker och också menar det den säger. Vi måste alla hjälpas åt att ge varandra mer komplimanger för det kan bära en människa genom en hel dag!

På hemvägen satt jag med pendlaren som kallas "snyggingen" av oss andra som varje dag åker med samma tåg. Vi hade en i mitt tycke trevlig konversation och halvtimmen till Kisa gick snabbt. För det är lustigt med tåg. Alla vi som åker med dagligen blir som en liten familj just där på tåget. Man vet inte varandras namn knappt men saknar varandra eller åtminstone är det nåt som inte stämmer när kvinnan med röda jackan eller pappan till den ljushåriga dottern eller kvinnan som gått ned så mycket i vikt inte åker med. Och händer något oväntat/väntat som tågförsening, tågstopp, påtända eller fulla medresenärer så håller vi ihop och börjar prata med varandra som om vi känner den andra jättebra. På hemvägen avslöjade jag för min medresenär vilket smeknamn han gick under. Tror att han blev glad. Som sagt. Ibland ska man ge den där komplimangen istället för att bara tänka den eller säga den till någon annan.