Det finns en sak här i livet som liksom följer mig. Det har funnits där så starkt så länge jag kan minnas. Inget annat kan få mig att känna så starka känslor. Eller rättare sagt så kan inget annat förstärka de känslor som redan finns inom mig. Glädje. Sorg. Lugn. Tröst. Stress. Ro. Melankoli. Förnöjsamhet. Hänförelse. Trygghet. Nakenhet. Värme. Kärlek. Ja och mycket mer i ett enda stort rus. Jag känner mig upplyft. Drivs med. Känner hur kroppen liksom börjar röra sig av sig själv. Ibland passar det sig inte riktigt.
Till exempel som idag när jag satt på bussen hem. Drevs med i berusningen. Kände en stor varm lyckokänsla som utgick från magtrakten. Högra pekfingret började sakta röra sig mot låret. Sen ville långfingret va med. Försökte låta bli men det fungerade inte så bra för då började foten röra sig istället. Försökte att inte stampa och kände att huvudet liksom började vagga lite lätt också. Nu fick jag verkligen lägga band på mig. Slog upp mina ögon en kort stund för att kolla om nån stirrade på mig men det verkade lugnt. Snart satt jag där igen med ett gungande huvud, stampande fot och en höger hand som trummade lite lätt mot låret. Ville bara öppna munnen och sjunga ut min glädje över den härliga musiken levererad via spotify till mina öron. Kände liksom hur jag bara ville sjunga ut min kärlek till mina medmänniskor i bussen i just den stunden. Där kunde jag ändå hejda mig som tur var. Det hade verkligen inte varit passande. Inte för att jag jämt bryr mig vad som är passande men nån måtta får det väl va ändå.
Musik har en fantastisk förmåga att få mig att må bra och känna mig levande. Thank you for the music.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar