Vad har det tagit åt oss kvinnor? Allt det som våra mammor och mormödrar och andra kvinnor kämpat för och så vill vi inte annat än att bli hemmafruar igen. Jag fattar det inte.
Kan förstås förstå vissa delar i det hela. Och kan förstå att människor vill kunna välja själva och en del gör valet att en stannar hemma. (Givetvis oftast kvinnan.) Har själv känt att jag gärna skulle sluppit vissa kämpiga bitar när barnen var små. Då när jag stressade med nyvakna och trilskande barn på väg till dagis i tidig morgonstund. Jag hade gjort vad som helst en sån morgon för att bli hemmafru istället. Men ändå, hallå, vi har väl ändå kommit längre i jämnställdhetens namn?
Såg en snyftande insändare i dagens Corre. Där en mormor ondgjorde sig över hur dåligt mammor och barn mår och att de måste få välja. Det gör mig förbannad! Ingenstans i denna snyftare fanns pappan med. Det var liksom inte tal om att en pappa skulle vara hemmaman.
Jag tror också att vi kan välja även om staten inte betalar dig för din hemmafruskarriär. Känner flera som gjort det och visst då har det också varit mamman som stannat hemma. (Skulle önska att jag kände en man.) Det finns många lösningar om man vill. Gå ned i levnadsstandard. Den andra jobbar eller tjänar desto mer. Gå ihop med andra som känner likadant.
Sen har vi den andra sidan av hemmafrustrenden. Där vi bakar surdegsbröd, byter cupcakesrecept och ger tips på vilket sköljmedel som luktar godast. Där deltar jag själv lite på skoj men med stor ironi. Och där är det skillnad. För där finns även männen med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar