Ibland sveper ett tungsinne över mig. Ofta slår det till när jag är övertrött eller när jag funnits alltför mycket för andra men ingen finns där för mig. Så som det ofta blir på jobbet t ex. Jag ger mycket av mig själv och vet att de jag jobbar för uppskattar det jag gör. Det tvekar jag inte på. Men att inte ha någon jobbarkompis eller ett jobbargäng att luta sig tillbaka mot när arbetet känns lite tungt det är ledsamt. Ofta klarar jag det bra men vissa dagar gör det mig ledsen.
Jag har under åren funnits på så många olika arbetsplatser och arbetat med så många härliga arbetskamrater som jag uppskattat mycket. När man slutar så säger alla att vi kommer att hålla kontakten men jag vet att det inte blir så. Erfarenheten är att det rinner ut i sanden. Den gamla arbetsplatsen går vidare och har ju inte behov av en kontakt med en gammal kollega. Mejlen, telefonsamtalen och de glada återseendets leenden blir allt glesare och mindre. Det är så livet funkar, tyvärr. Ofta är det jag som i det längsta försöker hålla kontakt men det går inte bara åt ett håll. Många personer jag uppskattat och tidvis umgåtts mycket med (kollegor, pluggkompisar, grannar, släktingar) har på det här viset försvunnit. Tungsinta dagar kommer deras ansikten upp på näthinnan och saknaden känns stor. Sorgen över att jag inte betyder lika mycket för dem som de gör för mig känns tung att bära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar