Nu är det dags. Idag går 19-åriga dotterns flyttlass till Linköping. En helg med flyttbestyr ligger framför oss. Och det är med blandade känslor det sker.
Jag har längtat efter den här dagen. Att bo med vuxna barn är speciellt. De behöver verkligen flytta hemifrån och visa att de kan stå på egna ben. Jag minns själv hur skönt det var. Jag var också 19 år och ända sen den dagen har jag kunnat ha ett mer vuxet förhållande till mina föräldrar.
Samtidigt så känner jag mig vemodig. Tänker tillbaka och det var inte länge sen Susanna tultade omkring och hängde efter sin storebror Simon. Samtidigt så har hon alltid varit självständig. När hon skulle sova så var det bara att säga godnatt, hon vinkade lite lätt med sin fria hand (den andra sög hon på tummen med), och sen gå ut. Till skillnad mot storebror så behövde hon mig inte för att kunna sova. Jag antar att den känslan jag kände då är ungefär den samma som nu. Det var ju skönt på ett sätt att inte behöva sitta en timme bredvid hennes säng för att hon skulle kunna somna. Skönt att hon var så trygg i sig själv. Samtidigt som jag kände mig lite undanskuffad. Det kunde ju vara lite skönt för mig att vara behövd och att få sitta och klappa och krama min lilla ettåring. Men givetvis fick hennes behov gå först.
Så också nu när hon flyttar. Det hade allt varit skönt att ha henne hemma ett tag till men samtidigt är jag stolt över allt som hon fixat på egen hand. Vi ska hjälpa henne så gott det går med det hon vill ha hjälp med. Men en spännande tid med ett allt tommare hus väntar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar