Gav mig i kväll ut på en lagom springrunda på 6,5-7 km. Fick puscha mig själv en del. Är inte riktigt i samma positiva energifas denna vecka som jag befunnit mig i en längre tid nu. Men till sist hade jag bestämt att det fick bli en joggingrunda. Redan då jag lämnade min tomt och kom ut på gatan insåg jag att det regnade lite. Kanske borde jag ha tagit på mig en keps åtminstone för att slippa få fukt på glasögonen. Men inte sjutton vände jag för en sån sak. Lite duggregn får man väl stå ut med tänkte jag. Hade jag vänt kanske jag hade ångrat mig.
Efter 500 meter började regnet bli lite värre och efter 2 km försökte jag torka av glasögonen. Efter 3 km gjorde jag ett nytt försök. (Va fasen glasögonen kanske kunde skydda mascaran från att rinna lite i alla fall.) Efter 4 km åkte de ned i fickan och mitt dyngsura hår som det rann stora vårfloder från försökte jag dra bakåt i nån sorts bratfrisyr. Kläderna började vid det här laget också vara rejält blöta. Benen kändes tunga med allt vatten som tyngde ned byxorna. Vid det här laget var jag glad att jag kommit halvvägs och i alla fall var på väg hemåt.
Mascaran var överallt i ansiktet men inte på ögonfransarna. Det var nog ingen vacker syn denna mittilivetkvinna som kämpade sig fram i ösregnet. Men jag gjorde det! Inget jag planerar att göra om på ett tag men i alla fall. Och kan jag springa i de förutsättningarna som var denna kväll så har jag svårt att hitta ursäkter vid bättre tillfällen.
Det som inte dödar det härdar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar